Det du har
Jag har verkligen svårt för en sak, ta vara på det jag har och leva i nuet. Jag har en förmåga att alltid oroa mig för framtiden, vad det än gäller. Det kan handla om imorgon men även om tio år. Jag vet att detta är ett stort problem bland en majoritet av sveriges befolkning och det är jäkligt synd. Tänk på allt bra man missar i nuet när man tänker på framtiden. Jag har också svårt att njuta av det jag gör/har just för tillfället. När jag tex är på en fest önskar jag att jag varit hemma, nerbäddad i min säng, när jag däremot är nerbä'ddad i min säng vill jag inget hellre än att gå på en fest. Detta är faktiskt ett problem för mig och får mig ofta att vela fram och tillbaka innan jag gör något. Jag önskar alla var bättre på att ta vara på det de har eller gör, då skulle de flesta vara så mycket gladare.
när vuxna inte tar ansvar
När jag tänker efter så har min släkt inte haft det lätt, det har hänt väldigt mycket faktiskt, en massa negativa saker men jag älskar dem extremt mycket ändå, vad som än skulle kunna hända. En av personerna i min släkt är min kusin, min nioåriga kusin. När han föddes var jag i den åldern då det är som roligast med en liten bebis, man vill passa och bära och mata och leka med den dygnet runt. Eftersom jag inte har några syskon tyckte jag det var jättekul att ta hand om min kusin, kanske också på grund av att jag inte behövde träffa han hela tiden, jag behövde inte vara med honom när han var trött eller när han gnällde och jag behvde inte heller känna någon konkurens från hans sida, för det var inte mina föräldrars barn så han fick inte mer uppmärksamhet än jag. Nu nio år senare älskar jag honom precis lika mycket, men en sak har förändrats, han har fått diagnosen adhd och asberger. Något som aldrig har varit ett problem för oss. Men något som skolan han går på verkligen inte kan hantera. Det har aldrig varit ett problem för oss eftersom han känner sig trygg hos oss, i skolan känner han sig inte trygg eftersom de inte lägger ner tillräckligt med energi på honom och hand sjukdom. Att han stör på lektionerna eller att han slåss när han blir upprörd, hur konstigt är det egentligen när man har en diagnos på en sjukdom som gör detta. Så mycket problem som min morbror har med hans skola, det är synd, det är jävligt synd. Skolan ska vara en plats då barnen kommer i fokus, oavsett hur men ser ut eller om man har en sjukdom. Är det inte det alla skolor strävar efter? Att alla ska ha lika stort värde, att alla har en plats i världen oavsett hur man är. Att lärarna sen sitter och berättar för barnen att hon är rädd för honom? Då är det nog många barn som vågar vara med honom, visst? Barn ser upp till vuxna och lyssnar på vuxna, säger då vuxna att de är rädda då är dte väl klart som fan att barnen också blir rädda. Jag tycker det är för jävla tråkigt när vuxna inte tar sitt ansvar, om han inet redan gör dte så kommer han ju helt säkert känna sig utanför i samhället snart och ur min åsikt så kommer det inte hjälpa honom och hans sjukdom ett skit.
min dagbok
Jag tycker själv jag har skrivit ganska djupa och inte minst väldigt personliga tankar här i bloggen på sistonde. Det här med att skriva om min vardag eller det senaste modet var inte så kul, för det första så blir min vardag inte särskilt kul att läsa om eftersom den mest består av skolan och liknande denna tiden på året. För det andra så älskar jag mode jäkligt mycket det ska jag inte ljuga om, men jag tycker bättre om att läsa om mode från andra bloggar än att skriva om det själv. Därför har det bara blivit så att jag skrivit om mina små och stora tankar som snurrar runt i mitt huvud dagligen. Det blir mycket negativt från livet och det positiva som jag har får inte riktigt plats, därför vill jag bara berätta att texterna jag skriver här varje dag är bara en liten liten del av mitt liv, eller egentligen inte, men jag är en mycket pigare och gladare tjej än vad som kommer fram här. Detta är som min lilla dagbok på något sätt.
när du blir sviken
När jag var liten ville jag att alla skulle tycka om mig, jag var rädd för att vara mig själv, jag var rädd för att berätta skämt eller säga min åsikt i ett rum med mycket folk. Jag var rädd att de skulle tycka jag är konstig, ni vet den här pinsamma tystnaden som uppstår när någon berättar ett dålggt skämt och ingen skrattar. den tystnaden var jag rädd för, ändå hade jag några vänner och jag hade min bästa vän som jag faktiskt kunde vara mig själv med. Nu förtiden är det annorlunda, jag är bara med folk som verkligen bryr sig om mig, som jag kan vara mig själv med. Jag försöker inte heller vara med folk som nte lägger ner samma energi på mig, eller folk där jag känner att jag är femte hjulet eller något liknande. Trots det har det blivit så ibland, jag kan inte påstå att det hänt ofta men det har hänt, istället för att anstränga mig att alltid vara på min bästa sida så drar jag mig ut, jag slutar helt enkelt vara med dem, jag hittar andra människor där jag inte alltid behöver vara glad, där jag kan vara ledsen eller framför allt vara mig själv. Vissa hade sagt att jag är kräsen när det gäller mina vänner men det är jag deffinitivt inte, jag skulle kunna ge alla en chans, jag vet att alla egentligen är djupa i deras indre och jag vet framför allt att alla kan förändras till både det bättre och det sämre. Jag väljer att utesluta de "vänner" som inte ger mig den enegin jag ger till dem. Detta är kanske en av pusselbitarna till att jag känner mig ensam, när du är med en massa "vänner" hela tiden och lyssnar och framför allt tror på allt de lovar dig, då känner du dig inte ensam. När du däremot förstår att de "vännerna" du har egentligen inte är dina vänner och egentligen inte bryr sig om dig så mycket som de säger, när du kan vara borta i några dagar och helt plötsligt är ni inte lika close längre, inget speciellt måste ha hänt du har bara varit borta i några dagar och då är du helt plötsligt glömd. Då vet du att det inte är äkta vänner, det är långt ifrån äkta vänner och de är verkligen inte värd din energi men inte heller dina tårar.
förflutet
Jag brukar inte prata om det, det är inte heller det första jag berättar för de jag träffar. Men jag lever med det varje dag, eller inte med det utan tanken på att jag faktiskt klarade mig ur det men samtidigt hur jävla jobbigt det var. Jag pratar om de fyra åren som jag led av anorexia. Många vet inte vad anorexia innebär, när jag berättar om det för folk brukar deras reaktion vara något i stil med, men det är väl bara att äta? Men det folk inte vet är att det faktiskt inte handlar om det, det handlar egentligen inte om självaste maten, det handlar om hjärnan. Det handlar om alla jävla tankar som kommer upp i hjärnan, det beror dels vis på att hjärnan inte får tillräkligt med näring och blir därför lite "knäpp". Men folk förstår inte ångesten som kom efter jag hade ätit, ångesten jag kunde få genom att prata i telefon, telefon? eftersom jag trodde att fett ur den andres mun kunde komma genom telefonen och in i min mun. De flesta mönniskor förstår att det är helt omöjligt men när man är så nere i sin sjukdom förstår man inte det. Jag förstår inte människor som ens har mage att säga att anorexia inte är en riktig sjukdom att de som får den är svaga. För den som får anorexia är fan inte svag, de tjejer och även killarna som blir drabbade är några av de starkaste människorna i världen skulle jag vilja säga. Allt handlar egentligen om ångest, för ångesten var jobbig, jag skrev upp allt jag åt för att vara helt säker på att jag inte åt mer kalorier än jag fick varje dag. Jag önskar ingen denna sjukdomen men jag ångrar den inte heller, nu i efterhand är jag så mycket starkare och jag har verkligen lärt mig mycket. Det ända jag i så fall skulle ångra var alla gånger under dessa fyra år som mina föräldrar var ledsana eller grät, det var bland det jobbigaste, inte bara att se dem ledsna utan också att veta att det berodde på mig. Självklart har de aldrig gett mig skulden men för mig tog det ändå hårt. Till sist vill jag bara tillägga att skulle det vara någon som läser eller kanske som känner någon som är drabbad så tyckte jag då när jag gick där att min doktor var den jobbigaste personen i hela världen, under en period var jag tvungen att träffa honom en gång i veckan och jag hatade det verkligen. Min kurator däremot är den bästa jag någonsin träffat, jag tänker fortfarande på saker hon sagt till mig. Jag minns hur jag och min bästa kompis Linn , som för övrigt har varit en jävligt bra kompis när det gällde denna tiden, brukade ligga i min säng, jag grät ibland när hon var där, då brukade hon göra ramsor om min doktor som alltid fick mig på bättre humör. Jag vill absolut inte ha något medlidande eller något i den stilen, jag mår bra idag och är stolt över mig själv och alla andra som kommit ur detta!
world
Har ni tänkt på vad som egentligen styr världen? Det är egentligen ingen president, ingen kung eller något liknande. Pengar är det som faktiskt styr världen. Alla är beroende av pengar, barn com vuxna. När man är barn blir man behandlad efter hur mycket pengar man har, efter vilka kläder man har eller hur fräsch man ser ut och visst har det med pengar att göra, har man inga pengar blir det svårt att handla de dyraste nyaste kkläderna eller hur? När vi blir vuxna väljer vi jobb efter bland annat hur mycket lönen ger. Alla säger att de arbetar med det de älskar och visst det gör säkert en del, men till stor del så arbetar man eftersom man behöver pengarna arbetet ger. Tänk då på de som inte har så mycket eller kanske inga pengar alls. När jag var liten brukade jag alltid fråga min pappa varför inte de som tillverkar pengar bara gjorde mer så att alla kunde få. Vad jag inte förstod då var att om alla får lika mycket pengar, om alla har mycket pengar, vem vill då arbeta? Vill bönderna som mjölkar korna arbeta, vill de som levererar mjölken till affärerna arbeta, vill de som arbetar i affärerna arbeta? Nej ingen hade väl arbetat då, kronan får inget värde och vi hade inte kunnat få vår mat eller gå på bia eller något liknande för ingen hade arbetat.Det är ganska sjukt egentligen hur allt egentligen handlar om pengar, allt vi gör handlar om pengar. Jag själv tycker alla minst en gång i livet ska åka till ett fattigt land och se hur människor i andra länder har det. De har nästan inga pengar alls, men ändå skrattar de för saker ibland och det tycker jag är viktigt för det är riktig lycka. Jag säger inte att jag är perfekt, att jag alldtid tänker på hur andra i världen kan ha det, men jag försöker att inte ta allt förgivet, för det gör vi ofta. Vi tar förgivet att det aldrig skulle kunna hända oss och om det skulle hända oss, då skulle vi vara mycket sämre på att hantera situatonen än de är.
lovdag nummer ett
Jag har lov, sportlov. Jag har märkt att ni kommit mig in på djupet i väldigt många inlägg på senaste tiden, därför tänkte jag bara berätta hur underbar min dag har varit. Jag har bakat muffins och drömmar, jag har rensat på mitt rum och lyssnat på gammal musik, jag har även tittat på några halvbra filmer, men det bästa av allt är nog att jag har fått göra allt detta med min andra halva, min pojkvän. Ikväll ska jag titta på andra säsongen av OTH medan min pojkvän är och tränar, när han kommer hem ska jag pussa på honom precis som vanligt. Jag hoppas ni också har en bra måndag!
godmorgon
Jag väntar på att min älskling där uppe ska vakna, medan jag gör det hade jag tänkt baka scones. pusspusspuss
vit
Som ni ser så är min blogg just väldigt vit, den får vara såhär sålänge tills min kusin kan hjälpa mig. Jag själv förstår inte ett skit när det kommer till att fixa en header eller något liknande. just nu: jag tänkte fortsätta titta på inception, puss
Kärlek
Förra året var något av de jobbigaste åren i mitt liv, det var så mycket tankar som snurrade runt i min lilla hjärna. Jag har tänk på saker jag aldrig trodde jag ens skulle tänka på, jag har gråtit mycket, men jag har skrattat mycket också. Jag Blev även kär för över ett år sedan, genom mitt värsta år har jag alltid haft min pojkvän, ibland undrar jag varför han ens är med mig, efter så mycket vi har gått igenom, men jag brukar tänka såhär: Jag är glad att allt det som hänt faktiskt har hänt, jag är inte rädd för att det skulle hända igen för nu vet jag hur jag ska hantera det. Jag tycker också det är bra att allt detta har hänt eftersom johan har övertygat mig om att han inte lämnar mig i sticket, det hade varit så lätt för honopm att lämna mig så fort jag gjort att komlicerat, men han har alltid stått här, han har aldig hotat med att lämna mig, ALDRIG! Jag tycker också det är bra att allt har hänt eftersom jag har märkt hur stark jag är, hur mycket jag faktiskt klarar av. Det jag egentligen ville komma fram till med detta inlägget var min kärlek till min pojkvän. Hur jag kan bli rasande på dig, hur jag kan skricka på dig men du gör aldrig något tillbaka, du skriker aldrig på mig, du skäller aldrig på mig. Visst har det stört mig ibland men du är för jävla bra, det är det som är det läskiga, jag känner mig underlägsen dig, du kan alldrid hantera din ilska och dte kan inte jag och även fast jag inte är perfekt så har du gjort mig så jävla mycket bättre. DEt säger jag inte till dig ofta, men så är det!
när det inte händer ett skit
När man blir rastlös för minsta lilla, jag menar inte sådär rastlös efter att ha tittat på en film eller sådär. Jag menar mer rastlös på livet, när dte verkligen inte händer ett skit. Så känner jag just nu, jag går upp, lever och somnar. Jag vill att något ska hända, något jag kommer minnas om 20 år. Jag vill vakna upp och tänka att gårdagen var helt underbar, festen, vännerna, allt var helt perfekt. Jag klagar inte, jag älskar mitt liv, jag älskar mina föräldrar, jag älskar min pojkvän och jag älskar verkligen mina vänner. Jag vill bara att något ska hända, något jag kan se fram emot.
saras place
Sitter i en soffa full med tjejer, jag är ganska rädd eller snarare jävligt rädd. vi tittar på en skräckis och skräckis är inte min starka sida. Mysigt är det iallafall. Nu ska jag fortsätta umgås med mina sköna typer, ni får ha en bra lordag.
vet inte, vet nog aldrig
Jag vet faktiskt inte hur dte blir med min blogg, tycker den ser förjävlig ut, tycker den ser ut som en töntig äcklig barnblogg egentligen, tycker inte jag har så mycket intressant att skriva om egentligen, åtminstonde inte så ofta.
Ändå får jag mina ryck ibland och skriver på som aldrig förr, sen kna det mycket väl vara tomt i flera veckor.
Jag fortsätter blogga, lite då och då, hoppas ni som läser orkar hänga kvar trots den mycket dåliga uppdatteringen.
never alone always alone
De orden passar faktiskt rätt bra in på mig, Jag har haft bästa vänner som jag varit totalt beroende av, jag har också haft vänner som varit toptalt beroende av mig. Inget av alternativer är särskilt roliga faktiskt. Har ni någongång haft en vän som lika bra kunde varit fastklistrad på din kropp, ni kunde lika bra suttit ihop i en och samma kropp. Jag gillar inte att vara klistrad och jag gillar deffinitivt inte att dela kropp med någon annan, det blir helt enkelt lite för trångt för mig. När vännerna vill sova över exakt varje dag, när man inte är med varandra ska man tvunget prata i telefon i flera timmar. Så fort man inte vill träffa personen i fråga tror den helt plötsligt att något är fel. DEt behöver inte vara något fel, JAG GILLAR BARA INTE ATT UMGÅS MED NÅGON 24 TIMMAR OM DYGNET. Jag vill få sova på nätterna, umgås med mina föräldrar tex när vi äter middag, vissa helger vill jag också umgås med dem, jag vill kunna lyssna på musik hur högt jag vill samtidigt som jag gör precis vad jag vill, det kvittar egentligen saken är den att jag vill få vara själv ibland.
Jag vill ändå ha vänner, även nära vänner. Och jag har vänner, en hel drös av dem faktiskt. Ändå känner jag mig ensam, Ensam på det sättet att inget riktigt förstår mig, att ingen riktigt kan mig utantill och in. Mina vänner är ytliga vänner, vissa mer ytliga än andra men ändå ytliga. Detta gäller såklart inte alla, jag har vissa jag gillar mer och vissa jag gillar mindre men så är det ju alltid.
Ändå önskar jag att det fanns någon, någon som jag alltid visste fanns där, som alltid följde med mig vare sig det var till en fest eller till ett sjukhus, vare sig jag skrattade eller grät. Hade jag frågat någon av mina vänner hade de säkert gjort det men det känns inte riktigt rätt.
Jag har såklart min underbara, helt obeskrivliga pojkvän. Honom hade jag verkligen inte klarat mig utan och jag är så jäkla tacksam att jag har honom.
Bara för att du inte är utanför eller mobbad eller något liknande betyder det inte att du aldrig känner dig ensam.
Jag har en massa vänner och har det ganska bra trots allt ändå kan jag känna mig ensam då och då. Men det är inget jag dör av.
LATEEEEEEEEEEER
Åker till min grabb som just nu tränar mma för för hela slanten.
Finns inget mysigare att krypa ner bredvid min stjärna och prata om allt mellan himmel och jord.
pusspusspuss hoppas ni får en fin måndagskväll!
Finns inget mysigare att krypa ner bredvid min stjärna och prata om allt mellan himmel och jord.
pusspusspuss hoppas ni får en fin måndagskväll!
presentera mig själv
Har en svag känsla av att jag redan har presenterat mig själv i ett tidigare inlägg men det skadar väl inte att göra det en gång till.
Glad, omtänksam sjuttonårig tjej som går första året på gymnasiet.
Har världens underbaraste pojkvän som jag spenderer den mesta av min tid med. När jag umgås med vänner är det för det mesta våra gemensamma vänner, festar väl sådär någon gång i månaden.
Är egentligen född till den typiska blonda, ljudhyade och blåögda svenska tjejen, men har färgat håret svart och även lyckats få lite bättre färg på hyn med hjälp av solarium.
Har egentligen väldigt många olika sidor, man kan säga att jag kamoflerer mig. Ibland är jag den spralligaste i världen och kan ibland tas som lite lite dryg, lär man känna mig är jag världens omtänksamaste och bryr mig verkligen om mina närmsta. Många vänner säger att jag är personen man ska prata med om det är något men även den som kan flippa ut och vara lite galen när det behövs.
Det blev mest vad mina vänner tycker nu märker jag...
Vill alla väl och är egentligen ganska känslig vilket man inte kan tro om man inte känner mig.
Glad, omtänksam sjuttonårig tjej som går första året på gymnasiet.
Har världens underbaraste pojkvän som jag spenderer den mesta av min tid med. När jag umgås med vänner är det för det mesta våra gemensamma vänner, festar väl sådär någon gång i månaden.
Är egentligen född till den typiska blonda, ljudhyade och blåögda svenska tjejen, men har färgat håret svart och även lyckats få lite bättre färg på hyn med hjälp av solarium.
Har egentligen väldigt många olika sidor, man kan säga att jag kamoflerer mig. Ibland är jag den spralligaste i världen och kan ibland tas som lite lite dryg, lär man känna mig är jag världens omtänksamaste och bryr mig verkligen om mina närmsta. Många vänner säger att jag är personen man ska prata med om det är något men även den som kan flippa ut och vara lite galen när det behövs.
Det blev mest vad mina vänner tycker nu märker jag...
Vill alla väl och är egentligen ganska känslig vilket man inte kan tro om man inte känner mig.
lär känna mig
tänkte börja med den här ganska utskrivna men roliga saken! Vi får se hur det går och jag tänkte jag skriver de när jag vill alltså inte dag 1 dag 2 osv
Dag 1 – Presentera mig själv.
Dag 2 – Min första kärlek.
Dag 3 – Mina föräldrar.
Dag 4 – Det här åt jag idag.
Dag 5 – Vad är kärlek.
Dag 6 – Min dag.
Dag 7 – Min bästa vän.
Dag 8 – Favoritårstid.
Dag 9 – Ett djur.
Dag 10 – Det här hade jag på mig idag.
Dag 11 – Mina syskon.
Dag 12 – I min handväska.
Dag 13 – Bästa resa.
Dag 14 – Vad hade jag på mig idag.
Dag 15 – Mina drömmar.
Dag 16 – Min första kyss.
Dag 17 – Mitt favoritminne.
Dag 18 – Min favoritfödelsedag.
Dag 19 – Detta ångrar jag.
Dag 20 – Det här upprör mig.
Dag 21 – Det här får mig att må bättre.
Dag 22 – Det här får mig att gråta.
Dag 23 – En första.
Dag 24 – Mina rädslor.
Dag 25 – Min favoritplats.
Dag 26 – Det här saknar jag.
Dag 27 – Min skolgång.
Dag 28 – Min första vän.
