Efter ett tag låter man muren rivas, man hjälper till och med till själv, plockar ner sten efter sten, öppnar sig mer och mer, visar att man inte är någon supertjej som klarar alla psykiska och fysiska krav vi ställs inför varje dag.

Låter denna människa få komma in, innanför ögonen på en, visar hur världen ser ut från min synvinkel.

När denne sedan inte vill se världen ur dina ögon längre, denne vill inte plocka stenar med dig, denne vill så småningom plocka stenar med någon annan, det gör ont, så otroligt ont, tungt är det också, stenarna som man sakta börjar bygga upp den här muren med igen är denna gången ännu lite tjockare ännu lite hårdare, så det till nästa gång ska vara nästintill omöjligt att ta sig igenom.

Innanför muren visar du hur det känns, hur det känns när den du en gång var med kommer bära stenar med en annan, denne kommer beskriva henne med dem orden som var dina, som du helst av allt skulle ta ur dennes mun och stoppa ner i en burk. Burken skulle sedan gömmas innanför muren, känslan av att ingen annan på hela jorden kommer känna den känslan du kände när denne sade de orden till dig.