amandacharlotte

Jag brukar inte prata om det, det är inte heller det första jag berättar för de jag träffar. Men jag lever med det varje dag, eller inte med det utan tanken på att jag faktiskt klarade mig ur det men samtidigt hur jävla jobbigt det var. Jag pratar om de fyra åren som jag led av anorexia. Många vet inte vad anorexia innebär, när jag berättar om det för folk brukar deras reaktion vara något i stil med, men det är väl bara att äta? Men det folk inte vet är att det faktiskt inte handlar om det, det handlar egentligen inte om självaste maten, det handlar om hjärnan. Det handlar om alla jävla tankar som kommer upp i hjärnan, det beror dels vis på att hjärnan inte får tillräkligt med näring och blir därför lite "knäpp". Men folk förstår inte ångesten som kom efter jag hade ätit, ångesten jag kunde få genom att prata i telefon, telefon? eftersom jag trodde att fett ur den andres mun kunde komma genom telefonen och in i min mun. De flesta mönniskor förstår att det är helt omöjligt men när man är så nere i sin sjukdom förstår man inte det. Jag förstår inte människor som ens har mage att säga att anorexia inte är en riktig sjukdom att de som får den är svaga. För den som får anorexia är fan inte svag, de tjejer och även killarna som blir drabbade är några av de starkaste människorna i världen skulle jag vilja säga. Allt handlar egentligen om ångest, för ångesten var jobbig, jag skrev upp allt jag åt för att vara helt säker på att jag inte åt mer kalorier än jag fick varje dag. Jag önskar ingen denna sjukdomen men jag ångrar den inte heller, nu i efterhand är jag så mycket starkare och jag har verkligen lärt mig mycket. Det ända jag i så fall skulle ångra var alla gånger under dessa fyra år som mina föräldrar var ledsana eller grät, det var bland det jobbigaste, inte bara att se dem ledsna utan också att veta att det berodde på mig. Självklart har de aldrig gett mig skulden men för mig tog det ändå hårt. Till sist vill jag bara tillägga att skulle det vara någon som läser eller kanske som känner någon som är drabbad så tyckte jag då när jag gick där att min doktor var den jobbigaste personen i hela världen, under en period var jag tvungen att träffa honom en gång i veckan och jag hatade det verkligen. Min kurator däremot är den bästa jag någonsin träffat, jag tänker fortfarande på saker hon sagt till mig. Jag minns hur jag och min bästa kompis Linn , som för övrigt har varit en jävligt bra kompis när det gällde denna tiden, brukade ligga i min säng, jag grät ibland när hon var där, då brukade hon göra ramsor om min doktor som alltid fick mig på bättre humör. Jag vill absolut inte ha något medlidande eller något i den stilen, jag mår bra idag och är stolt över mig själv och alla andra som kommit ur detta!