amandacharlotte

När jag tänker efter så har min släkt inte haft det lätt, det har hänt väldigt mycket faktiskt, en massa negativa saker men jag älskar dem extremt mycket ändå, vad som än skulle kunna hända. En av personerna i min släkt är min kusin, min nioåriga kusin. När han föddes var jag i den åldern då det är som roligast med en liten bebis, man vill passa och bära och mata och leka med den dygnet runt. Eftersom jag inte har några syskon tyckte jag det var jättekul att ta hand om min kusin, kanske också på grund av att jag inte behövde träffa han hela tiden, jag behövde inte vara med honom när han var trött eller när han gnällde och jag behvde inte heller känna någon konkurens från hans sida, för det var inte mina föräldrars barn så han fick inte mer uppmärksamhet än jag. Nu nio år senare älskar jag honom precis lika mycket, men en sak har förändrats, han har fått diagnosen adhd och asberger. Något som aldrig har varit ett problem för oss. Men något som skolan han går på verkligen inte kan hantera. Det har aldrig varit ett problem för oss eftersom han känner sig trygg hos oss, i skolan känner han sig inte trygg eftersom de inte lägger ner tillräckligt med energi på honom och hand sjukdom. Att han stör på lektionerna eller att han slåss när han blir upprörd, hur konstigt är det egentligen när man har en diagnos på en sjukdom som gör detta. Så mycket problem som min morbror har med hans skola, det är synd, det är jävligt synd. Skolan ska vara en plats då barnen kommer i fokus, oavsett hur men ser ut eller om man har en sjukdom. Är det inte det alla skolor strävar efter? Att alla ska ha lika stort värde, att alla har en plats i världen oavsett hur man är. Att lärarna sen sitter och berättar för barnen att hon är rädd för honom? Då är det nog många barn som vågar vara med honom, visst? Barn ser upp till vuxna och lyssnar på vuxna, säger då vuxna att de är rädda då är dte väl klart som fan att barnen också blir rädda. Jag tycker det är för jävla tråkigt när vuxna inte tar sitt ansvar, om han inet redan gör dte så kommer han ju helt säkert känna sig utanför i samhället snart och ur min åsikt så kommer det inte hjälpa honom och hans sjukdom ett skit.