amandacharlotte

ahhhh fan, jag har aldrig låtit detta hända innan, jag är för fasiken ensambarn, jag är van vid att vara själv, leka själv, sitta på mitt rum själv och jag klagar inte jag gillar ensamheten till en viss gräns såklart. Jag har alltid älskat att ha mina vänner runt omkring mig, men jag tycker inte om klister, jag vill inte va varje dag, jag vill inte sova över varje dag ja ni fattar.
Men ändå så blev jag beroende av dig, av dig min fina pojkvän.
Jag har aldrig släppt in någon på livet på det sättet, att berätta hur jag kände för honom var något av det värsta, svåraste och läskigaste jag någonsin gjort. Rädslan för att han inte skulle känna samma även om jag visste att han gjorde det, rädslan för att påbörja något som jag ändå bara skulle bli sårad av.
Det är ganska sjukt egentligen vi var inte ens tillsammans men jag tänkte redan på hur sårad jag skulle bli om det tog slut.
Jag vågade inte visa alla känslor och tankar jag egentligen bara ville skjuta ur mig, jag tror det tog tre månader för mig att förstå att han verkligen tyckte om mig och verkligen inte skulle såra mig, och det var inte han som var dålig på att visa det, nej han var alldeles underbar och var alltid öppen om hur han kände, det var bara jag som inte såg eller kanske inte vågade tro på det.

Han har ändrat mig helt och hållet, jag bryr mig inte om jag är underlägsen han, jag bryr mig inte om jag berättar hur mycket han betyder för mig, hur mycket jag behöver han, hur jag helt enkelt är så jävla beroende av honom.
Jag vågar visa allt och förstår inte hur jag någonsin kunde vara rädd för att berätta sånt för honom.
Men det är väl så i ett förhållande, man bygger upp tryggheten mellan varandra, skulle det sen ta slut och jag skulle behöva göra samma sak med någon annan då kan jag lova att det hade varit lika svårt för mig igen.
Det är bara sån jag är.